Igår, lördag kl 05:10 körde jag hemmifrån för att åka till mitt helgjobb. Jag körde längs med samma kustväg som jag har gjort nästan varje dag de senaste 2 åren. Under vinterhalvåret så är det alltid mörkt när jag kör till och från jobbet.

Ca klockan 05:21 så har jag kommit fram till Böste, en lugn mellanby som ligger längst med vägen. Här möter jag kanske den 2:a bilen på hela morgonen (Det är verkligen inte många människor ute på vägarna mellan 05:00 och 06:00).

Denna bilen har sitt heljus på. Jättestörigt! Så, jag gör som de flesta hade gjort och blinkar med mitt heljus för att få den mötande bilen att stänga av sitt ljus. Inget händer.Jag kommer närmre bilen och ser då att det ser ut som att den står stilla. Eller? Rullar den långsamt, långsamt frammåt? Jag försöker se om det sitter någon i bilen eller om det är någon runt om bilen, men ser ingen eftersom heljuset fortfarande bländar mig. Så jag stannar ca 10-15 meter från den andra bilen, då börjar bilen öka farten RAKT MOT MIG! Så många tankar skjuter genom mitt huvud. Tänkte på nån film där en bil har fått ett eget liv. Tänkte på hur stor skada det skulle bli på bilen i den hastigheten och vad det skulle kosta att laga. Jag hinner inte reagera innan bilen stoppar 1.5m från min bil. Nu möter jag förarens blick.

Blicken jag får från den vithåriga äldre mannen är helt tom. Han ser inte arg ut, inte glad, inte ledsen, ingenting. Helt tom. Han tar sedan upp sin högerhand och drar sitt finger över sin hals. Ett tecken som att han vill döda mig.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har aldrig upplevt sån förvirring och shock. Hur hade du reagerat? Jag lyfter min hand med handflatan uppåt som i rörelse som säger "vad gör du?". Den äldre mannen i den gråa bilen sitter bara där och stirrar med samma tomma blick som jag mötte i början. Jag upprepar min frågvisa rörelse och väntar på någon sorts respons. Ingenting. Han bara sitter där. Jag börjar nu tänka klart eftersom hela situationen är så bisarr att mitt shocktillstånd upphör.

Samtidigt som jag tar upp min telefon för att ringa polisen så börjar bilen röra sig och han kör över på sin sida av vägen precis bredvid mig. Jag vill inte möta mer av hans vidriga, tomma blick så jag bara kör iväg precis som jag tryckt på "ring" till 112. Jag kollar i backspegeln och jag ser hur personen börjar svänga runt. Min puls går nu i 220 och jag önskar att bilen gick lika snabbt. Mannen blinkar med sitt heljus efter mig. Jag kommer runt en krök och ser då inte längre ljuset bakom mig.

Mina tankar på att han ska följa efter mig avbryts av en röst från 112 som frågar "Vad gäller det?". De frågar efter signalement av personen och bilen, registreringsnummer, typ av bil, bilmärke osv. Jag försöker minnas så mycket jag kan men kan inte komma ihåg registreringsnummret. Fan! Skulle tagit ett foto. Fan fan fan. Polisen sa att de skulle kolla om det fanns någon polisbil i närheten som kunde åka dit.

De kommande 15 timmarna är för mig, väldigt fascinerande. De 12 timmarna som jag sitter på jobbet har jag som tur vad ganska mycket att stå i. Men så fort som jag har en lugn stund tänker jag på vad jag hade kunnat gjort, vad jag gjorde, vad jag inte gjorde. Hela scenariot spelades upp, om och om och om igen. Ibland precis så som jag minns det, ibland på ett värre sätt, med vapen, krockar, släggor och annat som får mig att tänka att det kunde ha varit mycket värre. I slutet av mitt 12-timmars pass så kommer en känsla över mig att jag måste köra förbi samma ställe som jag har kört förbi så många gånger för, men nu med en helt annan känsla.

Desto närmre jag kommer platsen, desto mer ökar min puls. Alla känslor som jag haft under dagen, arg, ledsen, förvånad, ALLT! Jag ser platsen. Fan! Varför tog jag ingen bild! Då hade jag kunnat veta vem det var. Jag vill hitta honom och fråga varför. Varför jag? Vad gjorde han mitt på vägen klockan 5 på en lördag morgon? Har jag gjort något mot honom? Hur? Vad?

Jag körde in på en liten väg bland husen runt där vi stod med bilarna för flera timmar sedan. Jag letar med tårarna i halsen efter en bil som passar in på min minnesbild. Jag letar efter en äldre, grå bil med en 3:a i registreringsnummret, var det en Opel eller en Mazda? För ny. Blå. För gammal. Ingen trea. Röd. I slutet av vägen så ser jag en bil...grå, jag ser två stycken treor i registreringsnummret. Mitt hjärta stannar samtidigt som min bils strålkastare når bilen.

Efter att jag stirrat på bilen i ett par sekunder så kommer jag på mig själv. Vafan håller jag på med? Okej Philip, du har hittat bilen, nu då? Ska du gå fram till dörren och knacka på och sen skälla ut personen som öppnar? Ska du ringa polisen och anmäla den här förmodligen oskyldiga människan? DU vet ju inte säkert att det är den bilen ens! Åk hem! Gå dit! Åk hem! Gå dit! Jag åker hem, jag kommer hem och ska berätta för mina föräldrar. Kan inte hålla tillbaka mina tårar, jag kan inte berätta allt det jag har kännt och upplevt utan att mina känslor tränger fram.

Mina tankar, nu, mer än 24 timmar senare är mest positiva. Jag tycker det var en, intressant, upplevelse. Förstå mig rätt här nu. Att bli hotat var hemskt. Men att uppleva en sådan känslostorm som tar över ens handlingar och får en att ifrågasätta vad man gör. Det är du som gör det men du är mer en åskådare än aktör. Jag vet fortfarande inte hur detta kommer att sluta. Jag vet fortfarande inte vem gubben var eller varför han var där just då. Men jag vet att jag är en erfarenhet rikare och jag är glad för att det inte blev värre än vad det blev. Detta har hänt mig på riktigt. En sann historia.